Lasse Ekstrand
Artikelnummer: A0309
Författare: Lasse Ekstrand
Titel: Fjärde varvet är det första
Undertitel: Lev medan du lever
Innehåll:
Textens ungefärliga omfång i A4-sidor: ca 20 sid
Texten författad år: 2009
Tidigare publicerad: Nej
Inspirationskällor: Denna text består av delar ur manuskriptet ”Konsten att köra speedway” (2009).
Läs mer (tips):
Besöktips annan webbsida:
Copyright: © Lasse Ekstrand, 2009
Fjärde varvet är det första
Jobben försvinner
Karl Marx måg, den socialistiske journalisten Paul Lafargue, som knep svärfaderns älsklingsdotter Laura mitt framför näsan på honom, gav 1880 ut den eldfängda pamfletten Rätten till lättja. Pamfletten är en utmärkt genre för den som behärskar den och det gör fransmannen. Han skriver nästan vällustigt och träffande effektivt om dåliga sociala förhållanden, läs: industrisamhället och fabrikssystemet. Hans språk lyfter av det ursinne han känner, men även av de möjligheter till befrielse han ser. Han är otålig, stilen ändå munter och uppsluppen. Den som förmår pamflettens konst, förnöjer sina läsare.
Förutom Lafargue fick ju hans svärfar till det tillsammans med vapenbrodern Engels i Det kommunistiska manifestet. Valerie Solanas, som skadesköt Andy Warhol, i det rasande SCUM-manifestet. Även om det i det senare fallet handlade om att skära kuken av män, en gång för alla krossa det vämjeliga patriarkatet. Men tonen var uppsluppen mitt i den efterlängtade och hyllade kastreringen. Pamfletten är, som sådan och oberoende av ämne, en injektion. Den erbjuder en lustig form, men det krävs att man behärskar den.
Jag brukar visa Lafargues pamflett, i svensk översättning från Brutus Östlings dåvarande förlag 1980 (första gången översattes den vid sekelskiftet 1800/1900, sedan föll den av någon anledning, hum och host, i ”glömska” … ) när jag föreläser om medborgarlön. Och samtidigt med respekt i rösten varna för den: om Du läser denna, blir aldrig ditt liv mer detsamma! Du kan icke vrida klockan tillbaka, återvända till livet du levde, lyckligt ovetande, före Du läste Rätten till lättja.
Läser Du den på semestern, kommer du icke tillbaka till ditt jobb! Chefen kan stå där med lång näsa och undra var du håller hus, vem han nu skall jävlas med. Läser Du den som arbetslös, kommer du aldrig mer att som Af, Arbetsförnedringen, kräver ”stå till arbetsmarknadens förfogande”! Finns ingen anledning. Läser Du den som ung med hela livet framför Dig, kommer Du att bejaka dina drömmar! Inte ta ett kneg vilket som helst, bara för att Du måste försörja dig.
Du är förlorad. Så var försiktig med monsieur Lafargue. Han ger Dig ingen chans.
Och sedan brukar jag snabbt stoppa ner pamfletten i väskan. Demonstrativt stoppa undan den. Och det fungerar alltid. Har man inte redan hört talas om Lafargue, blir man förstås sanslöst nyfiken. Vad är nu detta? Och man ber att få kika på den farliga boken, som, det har jag med bestämd min redan upplyst publiken om, borde ställas in i giftskåpet, gömmas undan och förbjudas. Farliga griller kan ju sättas i huvudet på läsaren, budskapet smitta. Och sedan blir hon omedgörlig. Som om en olydnadsgen inopererats.
Lafargue fördömde kategoriskt och ensidigt, utan att nyansera eller förhålla sig dialektiskt, som hans svärfar skulle sagt, löneslaveriet och förutsåg en automatiserad framtid där maskinerna tagit över och vi inte behöver jobba särskilt mycket. Tidigt såg han det andra samhällsbetraktare, landsmannen André Gorz, vår egen Gunnar Adler-Karlsson med flera, mycket senare skulle komma att se. Han störde ideologiskt den framväxande arbetarrörelsen, arbetsfixerad och puritan. Störde den disciplinering som var nödvändig för fabrikssystemets uppkomst och bestånd, med det stämpelklockor och fängelseliknande lokaler.
Lafargue insåg, långt tidigare än Foucault och andra ofta citerade disciplineringsteoretiker, att det största hindret mot människans frigörelse dväljs i henne själv. Disciplineringen i dess olika former kan inte existera utan självdisciplinering. Det vet varenda fängelsedirektör. Och har vetat ända sedan de moderna fängelserna uppstod, med endast ett fåtal väktare som hade att bevaka betydligt fler fångar. Panopticons modell. Paranoians upprätthållande inrättning.
Du känner dig iakttagen, även om du inte är det. Du kan aldrig veta. Bäst att bete sig som om någons blick följer dig. McDonald´s och gymnasieskolor bygger på samma princip. Om vi inte själva ”hjälpte” till, vore disciplineringen omöjlig. Thoreau, som tillfälligtvis flydde till Walden och levde skogsliv bortom den kvävande civilisationen, var inne på samma sak: ”Själens slavdrivare är den värsta av dem alla.”
En farlig sjukdom eller farsot har drabbat det olyckliga proletariatet, menade Lafargue och tog sig bestört för pannan: kärleken till arbetet. Han skulle bara vetat hur rätt han hade. Mer än hundra år senare kanske det inte i första hand är kärleken till arbetet vi kan prata om. Men däremot kvardröjande tankefigurer, sociologen Johan Asplunds passande uttryck, som blockerar och försenar frigörelsen. Arbetarklassen minskar i numerär och förlorar sina jobb, tendensen är järnhård och uppenbar, men har självdisciplineringen kvar att förlora. Och en hel värld kvar att vinna.
Men än så länge släpar tankefigurerna efter den högljudda, alltmer postindustriella verklighet med tystnande fabriker som dock inte förmår övertyga den blinde, den som inte vill se, om vad som sker. Illusionens dimma ligger tät. Man vill till varje pris ”behålla jobbet”, slåss med näbbar och klor för att inte tillfriskna. Facket föreslår lönesänkning, upp till tjugo procent, ingen småpotatis. Bara man får behålla jobbet, är man beredd att gå med på allt. Och arbetsgivarna har bara att le belåtet och klappa händerna åt den kollektiva självutplåningen. Löneslavarna stukar ju sig själva, håller själva i piskan, beter sig som sentida flagellanter … Inget har de lärt, förstått, misstänkt eller anat. Verkar det som. Härliga tider för den som vill att allt skall bestå.
Nadaismen
För att komma i gång med att ”göra ingenting” och slippa vänta längre: Man kan göra vissa förberedelser för att underlätta för sig själv, lätta sina bördor, genom att klippa av förtöjningar och kasta loss från vanornas trygga hamn. Släng almanackan, denna minutfälla, detta tidsfängelse. Lägg bort klockan, därigenom gluttar du inte nervöst stup i kvarten på den. Sluta använda mobiltelefon och e-post. Gör dig svåråtkomlig, därmed börjar du hitta hem till dig själv, bortom distraktion och yttre störning.
För att kunna försjunka, vila i dig själv och dina egna funderingar, i ditt eget rike. Gör dig onyttig, icke användbar. Bara var. Låt dig endast styras av dina impulser. Vegetera. Meditera.
Ingen annan äger din tid. Ingen äger rätt att diktera vad du skall företa dig, ägna dig åt, prioritera, välja eller välja bort. I ingentinggörandets land finns inga chefer, organisationer eller strukturer. Du är suverän. Fridsam anarki råder. Allt är upp till dig. Du återtar livet - bortom arbete och plikter. Skuld och dåligt samvete. Andras förväntningar och krav på dig. Bortom oro för vad som komma skall, du slipper planera för framtiden. I ingentinglandet råder det stillsamma ögonblicket - det smakar evighet. Inget före eller efter är längre nödvändigt. Själens vingar breds ut. Du flyger. I dag är i dag och det är fullt tillräckligt.
Det är inte ett sätt att leva som man lätt börjar anamma. Det förutsätter avdisciplinering och avprogrammering. Trösklarna är höga. Vi är ju så förstörda och indoktrinerade. Snärjda och förföljda. Arbetslinjens, den kollektiva villfarelsens tusenårsrike, som inte behöver vara något sådant om vi förmår besinna oss och blåser omkull luftslottet som inte är något annat än ett sådant, vilar på ofrihet: förutsätter och leder till ofrihet.
Befrielsen kräver inga handgranater eller någon gerilla. Även om det i Danmark finns ett ”Sällskapet för medvetet arbetsskygga element”, populärt kallat ”De galna”.
Inget politiskt parti behöver bildas, ingen representation, inga företrädare eller ombud. Inget program eller någon handlingsförklaring måste tas fram. Inga flygblad delas ut, kongresser eller stämmor hållas, nätverk inrättas.
Vi vet om varandra ändå och kunde kalla vår antirörelse nadaismen: vi som ingenting gör. För någonting måste man heta. Och det är nadaister vi är, vi som varken vill ekonomisk tillväxt eller förstörelse. Vi som fördömer vansinnesekonomin med dess destruktiva, turbokapitalistiska inslag. Vi är i gengäld en vårdande antirörelse. Vi tar den största hänsyn. Vi är en själens rörelse. Varken proletariat eller borgarklass. Tillhöriga ingen.
Frigörelsen börjar i och med dig.
Lättare och svårare kan det inte bli.
Inte i passet men i hjärtat
Jag känner människor som aldrig firar födelsedag och som i princip har glömt hur mycket de fyller. Det är ingenting som upptar dem. Det är inte av skräck, påstår de, för årens gång. De förstår bara inte poängen med ett födelsedagsfirande. En av mina vänner, Hasse, som för länge sedan hoppat av ekorrhjulet och jagandet efter ingen vet riktigt vad, brukar säga att ska man fira födelsedag, borde man göra det varje dag. I en mening föds man ju på nytt varje morgon. Ny dag - nytt liv. Varje dag är en pånyttfödelsedag. ”Den första dagen i resten av ditt liv”, skulle en optimistkonsult säga.
Att leva som vännen, astrologen och livskonstnären Hasse i Åkersberga gör, är att försvara livet som sitt självändamål. Han lever så att säga inte instrumentellt för någon annans räkning, definitivt inte för en arbetsgivare. Han låter sig inte användas. Först och sist är det livet och endast livet som räknas. För många år sedan såg han till att sjukpensioneras och avstyr intelligent varje försök från myndigheternas sida att friskskriva honom, så att han skall tvingas ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Han kallar det att ha medborgarlön, garanterad grundinkomst, utan några som helst krav på motprestation.
Vad är det man egentligen firar när man fyller år? Att man blir gammal, har lagt ännu ett år till samlingen? Att man har överlevt - så här långt? Framförallt undviker nogsamt de jag känner, och som inte firar, alla dessa vägmärken och livsmarkeringar: jämna år, då födelsedagarnas konventionella och sociala inramning blir extra tydlig. Femtio- och sextioårsdagar. När det skall uppvaktas med pompa och ståt. Hållas högtidliga tal och lämnas över presenter som det skramlats till. Förr gick man med lista, som det hette. Så att det verkligen skulle markeras att slutet närmade sig, måttbandet blivit betydligt kortare, timglasets sand hunnit rinna ännu längre ned.
Man kunde också hänga på något ”tänkvärt”, i nödrimmets i dessa sammanhang aldrig ifrågasatta form: ”Nu du fyller sextio år - tänk vad fort tiden går.” Eller: ”Ett fyrfaldigt leve - hurra, hurra. Det är Åkes egen dag i dag.” Alltså och inringande: det är Åkes liv som går, ingen annans. En dag närmare döden är du nu, Åke. Cheer up.
I Berlin, som alltid varit emigranternas och exilens huvudstad framför alla andra, heter det: ”Man föds inte till berlinare, man blir det.” Eller man säger inbjudande och välkomnande: ”Du är inte berlinare i passet, utan i hjärtat.” Vilket fick dåvarande president Kennedy att från rådhusets balkong i stadsdelen Schöneberg, till de många församlades stora jubel, utbrista: ”Ich bin ein Berliner!” Inom parentes kan infogas, att han därmed tillkännagav att han är ett bakverk … Korrekt heter det ”Ich bin Berliner”, utan ett föregående ”ein”. Men det var väl gesten som räknades, att han i det delade Tyskland gav det inringade Västberlin sitt stöd.
Man kunde travestera: Man är inte äldre än man känner sig och vill vara. Strunta i vad som står i passet. Det bara binder och låser dig vid sifferuppgifter om dig som egentligen är betydelselösa. Du riskerar att anpassa dig och börja leva som om det som står i passet stämmer och är helt avgörande. Skrivet i sten, orubbligt och hårt. I stället för att kasta bort dig själv och ditt liv - kasta passet!
Eller som den åldrade, jag tror han började närma sig de nittio om han inte rent av redan hade fyllt, skådespelaren George Burns i en dräpande sketch: ”Min läkare har uppmanat mig att sluta med cigarrerna. ’Vad gör du, då?’ Byter läkare.” I en annan sketch: ”Någon sa till mig: ’Du borde inte springa efter flickor i din ålder!’ Jag svarade: ’De är inte i min ålder!’”
Diagnoskulturen
Att ställa en diagnos innebär inte bara att säkerställa ett tillstånd som redan finns och föregår diagnosen. Det blir lätt förutbestämmande. Man anpassar sig och lever efter diagnosen, när man väl har fått den. Den blir en självuppfyllande profetia. Den engelske antipsykiatrikern Ronald Laing hävdade på sin tid, att diagnosen alltid föregick ”sjukdomen”. Speciellt tänkte han på så kallade psykiatriska ”sjukdomar”. Närmast diagnosen ”schizofreni”, som på 1960- och 70-talet var en populär sådan. Diagnosen föddes ur ett sorterings- och ordningsbehov: något måste man ju kalla tillståndet eller bekymret. En etikett löser därvidlag många problem … Och kan man bara få patienten att bete sig ”schizofrent”, så …
Det legitimerar ordinerandet och givandet av psykofarmaka, även tung neuroleptika. Sjuk, frisk? Det är inte det som är det viktiga just nu. Diagnosen måste sättas. Utan diagnos står sig psykiatriker och andra i sorteringsyrkena slätt. Utan diagnos är man utlämnad till en unik och gåtfull individ. Man har inte längre med en objektgjord patient att göra.
I sin egen, mycket omtalade terapi använde humanisten Laing ingen nedbrytande psykofarmaka. Han försökte att möta patienten, snarare medmänniskan, på hennes egna, subjektiva villkor. Lyssna till och respektera samma medmänniskas egen verklighetssyn. Hans arbetssätt blev mycket kritiserat av de vitrockar som med receptblocket ständigt till hands föredrar neddrogade och medgörliga patienter. Lugn och ordning skall råda på klinikerna. Levande död.
Diagnoskulturen, som samhällsforskare och kulturkritiker som Wolfgang Schmidbauer, Christopher Lasch med flera pratat om, och som enligt dem präglar samtiden, leder till att vi söker efter tecken och symtom: på sjukdom, åldrande och försämring. Vi riktar förstoringsglaset mot oss själva, lever självobserverande, får knappt en lugn stund. Och effekten är paradoxal. Att söka efter symtom gör en så småningom sjuk, bara man är enträgen nog. Eller man känner sig sjuk. Hur frisk man än är, enligt rimliga måttstockar. Sinnets navigator ställs in på sjukdom. På ett motsvarande sätt: Att känna sig gammal, gör en gammal. Det existentiella immunförsvaret bryts ned. Kompassen ställs in på gammal.
Varken död eller gammal
Sanna, en kvinnlig kulturredaktör, berättar för mig att de rullande stenarnas frontfigur sir Mick Jagger opererat baken. What´s the big deal. En rockstjärna lever på sin bak. Han kan inte ställa sig på scenen och dansa runt och apa sig med hängröv, som sina generationskamrater. De som inte har råd att ta baken till en plastikkirurg.
Och det behöver inte stanna vid baken and what´s behind. Ansiktet kan lyftas, tills ögonbrynen sitter uppe på skallen. Dubbelhakor skäras bort. Brösten kan man ge sig på. Laser tar bort ådror och rynkor. Bara du kan pröjsa.
Det naturliga finns inte längre, behöver inte finnas, tror vi. Vi kan, med specialisternas och fältskärarens benägna hjälp, låtsas som om vi kan leva onaturligt, sätta oss över naturens lagar. Inget är omöjligt, allt går att åtgärda. Även om resultatet i många fall är direkt avslöjande: man ser att någon varit framme med kniven, det är som kludd på en sprickande målning. Man ser någon som vill göra sig yngre än vad han eller hon är. Man ser att någon försöker manipulera prästbetyget, få till en deal med naturen som inte är möjlig. Eller helt enkelt förneka naturen.
Lenin balsamerad där i sitt välbesökta mausoleum på Röda Torget i Moskva. Det ryktas att den forne revolutionsledaren saknar underkropp. Den har man inte brytt sig om att restaurera, den skall ju ändå inte visas för publiken. Det som återstår är den kloroformerade överkroppen, som man försöker att bevara för evigheten. Den manipulerade människan är bara halv, kan aldrig bli något annat.
”I hope I die before I get old”, kved en av sextiotalets hetaste grupper, the Who. ”Talking ´bout my generation.” Fuck the old ones. Publiken var i extas, sjöng med och kände några minuter exakt detsamma. Dåförtiden var bandmedlemmarna mycket unga och i sinnet naiva. När de nu är ute på en av sina jorden-runt-turnéer, måste de omformulera frasen, för att inte riskera framstå som patetiska. Sologitarristen och kompositören Pete Townshend lät närmast smått generad när han kommenterade det inför en spelning. För de är nuförtiden gamla, det vill säga enligt prästbetyget och passet, men har inte dött. Varken i kropp eller själ.
Townshend fick det att framstå som om de svikit ett löfte till sina trogna fans. Dragit dem vid näsan genom att envist hålla sig vid liv och tillåta sig att åldras, som alla vi andra. Som om de borde sett till så att de dött i rättan tid, sällat sig till de döda rockikonerna: Morrison, Joplin, Brian Jones, Hendrix och de andra. Vilket i och för sig deras trummis, mästerröjaren Keith Moon, också gjorde.
Men varför snegla så djupt i prästbetyget, mr Townshend? Rockkonstnären följer ju ingen löneslavens tidsplan: först jobba, sedan gå i pension. Rockkonsten kan bortse från sådant, rockkonstnären behöver aldrig pensionera sig. Det finns ingen lag på det, eller någon överenskommelse mellan arbetsmarknadens partner. The Who - detta fortfarande i högsta grad levande band, det kan man konstatera när man ser dem spela live - hade gott kunnat behålla sin fras. ”Gamla” är de sannerligen inte.
Och Jagger kan dansa vidare med sin tappade, förlåt jag menar lyftade bak.
I rockkonstens verklighet är det aldrig ”at the end of the day”. Som stenarna sjunger i As tears go by. Om man inte vill det …
Man har med andra ord den bak man förtjänar …
Livet händer medan du är upptagen med något annat
”Life is what happens to you while you´re busy making other plans.”
John Lennon, på albumet Double Fantasy, som blev hans sista, när han återkommit med en skiva efter lång frånvaro.
1980, en svinkall dag i december, slog Mark Chapman, som var sjukligt fixerad vid beatlen och inte kunde göra sig fri, till och sköt Lennon utanför hans hus: det välkända, karakteristiska Dakotahuset, invid Central Park i New York. Det hus där Polanskis skräckfilm Rosemary´s Baby spelades in med Mia Farrow i huvudrollen. Ett mycket passande hus att spela in en sådan gastkramande rysare i.
Ett hus som markant avviker från grannhusen: spöklik utstrålning, tinnar och torn, påminner om en borg från något tidigare århundrade. Boogies änka, Lauren Bacall, finns bland de boende, de flesta namnkunniga. Ett hus man utifrån länge kan stå och betrakta och göra sig de värsta fantasier om. Därinne finns nu Yoko Ono i ensamt majestät i de lägenheter hon och John förvärvade. Och i Central Park, några stenkast bort, minneslunden över maken: Strawberry Fields. (Men askan efter Lennon finns inte där. Enligt ryktet delades den mellan de anhöriga.) Namnet efter sången John skrev, ursprungligen namnet på ett hem för föräldralösa barn i Liverpool, drivet av Frälsis. ”Strawberry fields forever”, som det heter i den vemodiga sången. Där en gammal tramporgel hörs i bakgrunden, ett fiffigt arrangemang.
”A working class hero is something to be. If you want to be a hero, well, just follow me.” Lennon brottades med och bearbetade sin uppväxt. Han förlorade tidigt i en bilolycka sin mor Julia, som han med hes och naken stämma, naknare och mer självutlämnande har den aldrig låtit, sjunger om i den hjärtknipande sången Mother. ”Mother you left me, I didn´t leave you.” Efter att ha gått i primalterapi hos en av dåtidens stora gurus: Arthur Janov.
Bakom Johns ofta sarkastiska utfall, det hans vassa tunga producerade i intervjuer och liknande sammanhang, härskade sorg och svärta. Och det var som om han aldrig lyckades försonas med sig själv och finna inre harmoni. In i det sista stack han till när han kunde. Han förblev lynnig, ombytlig och oförutsägbar. Svår att leva med, som det vittnats om från dem med erfarenhet av detta. Och det avslöjar att sorgen är aggressivitetens baksida, andra sidan av myntet. Help me, if you can.
Lennon, Beatles konstnärliga geni och den mest egensinnige av the fabulous four. Om vilken det berättas, att han komponerade och såg på TV samtidigt där i Dakotahuset, med fönstret öppet ut mot den täta huvudstadstrafiken. Som om han var rädd att missa något, ville fånga allt på samma gång, öppna sig åt alla håll: mot det mångförgrenade och sjudande. Det liv som är sprängfullt med tusen möjligheter. Liv som ”bara” händer, ”while you´re busy making other plans”. Så strunta i making these plans: lev!
Han ägde helt uppenbart en simultankapacitet av stora och ovanliga mått, stördes inte av det som andra störs av. Han behövde inte lugn och ro och avskildhet när han komponerade. Det krävdes inget särskilt arbetsrum eller kontor. Behövde inte dra sig undan, isolera eller låsa in sig, gå till en studio. Han ville och behövde vara med. Vara omsluten. Höra och se andra människor. Ständigt relatera sig och hålla kontakt. Vara säker på att ingen saknades, om han gick undan för att komponera och sedan återvände. Han hade förlorat sin mor, kom aldrig över det. Det räckte.
Han, den tuffe rockhjälten i svart skinnpaj och slitna boots, som på de tidiga turnéerna tog med sig sin moster Minnie från Liverpool … ”Children, don´t do what I have done. I could´t walk, but I tried to run.”
Cynthia Lennon berättar i sin bok om det bitvis plågsamma livet med John, att han plötsligt bara kunde gå och lägga sig, med penna och anteckningsblock, på en divan de hade stående i vardagsrummet. När han fick ett uppslag till en sång som omedelbart måste tecknas ned. Han gick inte in i en studio eller ett arbetsrum, behövde vara mitt i, omges av människor och ljud. Kanske var det stormens öga han placerade sig i. Först där kunde han skriva nya låtar. I am a nowhere man, sitting in my nowhere land.
Jag vill tolka det, hans öppna fönster och allt som han öppnar för med sin icke inskränkande hållning, som livshunger. Den största livshunger. Kanske finns det alternativa förklaringar. Måhända någon, terapeut eller annan, skulle vilja klistra en etikett på Lennon, ge honom en av samtidens vanligt förekommande diagnoser: att han var ”ADHD”, ”Asperger” eller något sådant. Yttre distraktion krävdes för att orka med inre oro. Alternativet är amfetamin eller ritalina, som man till och med ger till diagnostiserade barn.
Jag läser in livshunger hos Lennon, längtan efter intensiv närvaro här och nu. Längtan efter att suga märgen ur det flyktiga ögonblicket, rusande förbi som trafiken utanför fönstren i New York. Intensifiering, i stället för ett meta-levande: när man tänker på livet och ögonblicket, i stället för att vara själsligt placerad mitt i det. Upplever livet, i stället för bearbetar det teoretiserande och analytiskt, som i en ständigt pågående terapi. Ett praktikens ställningstagande.
Öppna dig för det omedelbart påtagliga, det som finns alldeles i närheten av dig. Stäng inga fönster, avskärma dig inte mot bruset utanför. Du kan bli ett med allt. Du behöver inte leva varje stund som om du vore din egen terapeut, gick i terapi hos dig själv. Du kan sluta teoretisera och börja leva.
In the middle of a shave I call your name. Lennon, på ett annat spår på samma sparsmakat arrangerade skiva, där han mer eller mindre proffsigt trakterar de flesta instrumenten själv, och som i långa stycken kan ses som en kärleksförklaring till Yoko: ett hyllande av deras kärlek. Lika mycket en hyllning till kärleken som sådan. Lennon, som under sin karriär haft otaliga groupies, inget han stack under stol med, älskar deras förhållande. Kanske snarare själva kärleken som ett välsignat tillstånd att befinna sig i. Den man älskar kan skifta. Kärleken som levandets motor.
I den sedan barndomen orolige och längtande John Winston, har en man vuxit fram som är oförmögen att längre skjuta upp kärleken, livet. Plötsligt, mitt under en rakning, måste han bara ropa hennes, den älskades namn. You don´t have to hide your love away. Nej, inte längre. Å, Yoko. Varför vänta? Varför vänta tills det är för sent? Följ dina bästa impulser. Å, Yoko. Din kärlek turns me on.
Medan man lever och är mitt uppe i det, springer livet ifrån en på snabba fötter. Man märker det inte ens. Och märker man det, vet man inte vad göra. Hur få fatt i det, hålla i det, var stoppa det, ta tillbaka det, ta makten över det bortspringande livet? Man vill ju inte hela tiden meta-leva: tänka på livet och hur man lever det, för att kunna hålla fatt i det. Man vill ”bara” leva. Inte leva samma liv ständigt analyserande, i ett försök att höja sig över det.
Det är inte enkelt, men viktigaste uppgiften, att varje dag och stund förvalta. Så lätt att svika den. Inte våga bejaka de ”enkla”, primära känslorna, de som bara infinner sig. Sluta att smula sönder, hela tiden analysera, ifrågasätta och gå bakom dem. Sluta hysa misstro att det kan finnas något som är autentiskt, omedelbart och som ”bara” är där.
Det infinner sig, om man vågar släppa in och fram det. Som Lennon med sitt vidöppna fönster. Saker och ting kan bara hända, om man vågar låta dem göra det. Life doesn´t have to happen, while your busy making other plans …
Vi är revolutionen!
”Jeder Mensch ist ein Künstler!”, visste allkonstnären och samhällsvisionären Joseph Beuys. Varje människa är en konstnär! Han upprepade det så fort han hann. Det var hans programförklaring, hans övertygelse. Hans drivkraft som människa och i hans verkande som en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Även som pedagog den korta tid han tjänstgjorde som professor vid Konstakademin i Düsseldorf. Innan han avskedades, beskylld av avundsjuka och småsinta kolleger för att vara en ungdomens förförare och Jesusfigur. Och som initiativtagare till FIU, Fria Internationella Universitet, vilande på kreativiteten som grundbult och huvudämne.
Beuys föddes 1921 och växte upp i Tredje Riket, där det skildes på över- och undermänniskor. Närande och tärande. Vi och dem. Och man förpassade och slog ihjäl dem som inte passade in. Exkluderingen var systematisk, industriell och ”rationell”. Inget lämnades åt slumpen. Att säga att varje människa är en konstnär, betyder i perspektivet av Tredje Rikets socialdarwinistiska människosyn, och den förhärskande rasläran, något mycket radikalt.
Kanske inte bara i det perspektivet. I samhällen där utanförståendet växer, som vårt eget, innebär Beuys människosyn en inkludering. Raka motsatsen till en exkludering av dem som av någon anledning inte anses passa in. Han vägrade att förpassa människor till marginalen. Alla hade lika värde för honom. Och alla hade något att lära av varandra. Ingen var förmer än någon annan. Titlar och annat yttre prål var ointressant.
Jag skrev om Beuys, efter att ha levt med honom sommaren 1997 i ett typiskt danskt sommerhus i det smukke Vendsyssel i Nordjylland. Från det dejlige huset hörde jag ständigt Kattegatt låta i fjärran. Trots att det var långt till havet, hördes det eviga bruset. Det blev som en påminnelse och en uppmaning till begrundan: Varje människa är en konstnär - men hennes liv blott en droppe i havet.
En sen eftermiddag när jag satt i bilen, på väg för att åka och handla mat hos købmanden några kilometer bort, såg jag plötsligt en rovfågel. Det måste ha varit en örn, skyarnas konung, med tanke på den imponerande vingbredden, som kretsade högt uppe i skyn under molnen. Rovfåglar är vanligt förekommande i trakten runt Tversted. Man ser många ormvråkar, även många duvhökar. Någon enstaka örn, som den som kretsade högt ovan bilen. De sitter i träd, på stolpar eller seglar runt däruppe och tillhör liksom landskapet. ”De var här först”, som någon sa. Därför respekt!
Just den här hade med sin skarpa blick fått syn på ett byte någonstans därnere på marken. Ett byte som ett mänskligt skumöga inte förmår att se. En svensk film kom till mig, några ord från den: ”Du tror du undkommer döden, men rusar rakt in i hans famn.” Men man vill ju inte, som bytet därnere på marken, lamslås och bara invänta döden, så att säga rusa rakt in hans famn! Man vill ju leva, utan att tänka på att nästa ögonblick slår döden sina vassa klor i en. Vara någonting annat än bara offer och byte.
Jag såg Beuys i det perspektivet som rovfågeln öppnat för: i protesten mot att låta sig tas av döden. Boken började att skriva sig själv, jag tog diktamen. Sinnet surfade. Texten dansade fram. Jag kunde inte hålla tillbaka den. Jag var euforisk och berusad.
Varje människa är en konstnär - självklart! Hur skulle det kunna vara annorledes?! Rusa inte självmant rakt in i dödens väntande famn!
Efter det att jag skrev om Beuys har han bara blivit allt viktigare för mig och den dagliga kamp jag försöker att föra. Han är förebilden och handboken att återvända till. Även om jag ofta sviker honom och hans budskap. Sviker och sviker … Jag är inte unik. Kanske underskattade han, eller tog för lätt på motkrafterna inom oss. Eller också insåg han dem bättre än någon annan. Och sökte därför nya och originella vägar att slå ut eller neutralisera dem.
Därför, och bara därför, hans fyndiga aktioner och performances, gatukonst och interventioner: Hur förklarar man konsten för en död hare … Boxningsmatch för direkt demokrati … I love America and America loves me … Döda harar han bar omkring i famnen och föreläste om konst för, lät de hängande tassarna röra vid verken … Timmar i ett galleri i New York instängd tillsammans med en coyote, denna av urinnevånarna mytomspunna varelse. Mellan det på konstnären nyfikna djuret och Beuys uppstod efterhand en märklig kontakt. Djuret slet bort filten Beuys gömt sig under …
Beuys förmåga att förvirra, förbrylla och förundra … Reta, irritera och förtjusa …
Det är omöjligt att förhålla sig likgiltig visavi honom. Ge honom en allvarlig chans att röra vid dig och han släpper dig inte.
Beuys öppnade och vädrade, låste upp och släppte lös. Han, den oförvägne, tog ut konsten från de konventionella institutionerna, som han fann mossiga och sedan länge förbi: befriade och släppte den fri. Burar skrotades, draperier drogs åt sidan, väggar gapade tomma. Han bröt passivitet, inbjöd till interaktivitet, skapade vad han kallade sociala skulpturer.
”Sociala” … Han som innehaft en professur i Bildhauerei, skulpterande i Düsseldorf. Han talade om och förespråkade social konst: kreativitet som är mellanmänsklig, inte bara finns i en individ. Han visade hur 1 plus 1 kan bli 3. Han talade medryckande och inspirerande om det som kan hända mellan oss, bara vi vågar låta det hända. Utan regi och manus.
Livet som konst, varken mer eller mindre. Ett i process tillblivande vardagligt konstverk, som du är konstnären till. Beuys både förfrämligade och gav oss vardagen. I det mest konkreta ryms det mest magiska.
Men utan att ställa sig själv på en piedestal, han ville inte dyrkas. Han ville vara katalysatorn, den som underlättar och bereder väg. Men det är Du som måste göra jobbet. Du kan inte bara sjunka tillbaka och spela åskådare, göra det lätt för dig. Det är Ditt liv det handlar om, Ditt konstverk. Du är konstnären.
Allt han hann med, innan döden 1986 tog honom efter att han haft sin sista utställning i sitt älskade Neapel, samtliga hans innovationer och formexperiment: bara för att han var så medveten om våra inre fiender och de mäktiga motkrafterna. Som är så förbålt listiga, aldrig helt lägger ned vapnen. Vi lever utsatta för ett ständigt bakhåll, vi har själva arrangerat det. Utan att vi riktigt når fram till att förstå det. Johan Asplunds tankefigurer: ett slags inre regissörer som styr hur vi tänker och handlar. Dessa osynliga regissörer är utomordentligt svåra att få fatt i, men ack så inflytelserika, värsta demonregissörerna. De sitter inte där på sina stolar och visar oss sina ansikten. De far runt i vårt inre, skickar oss sina instruktioner. Gör sig svåråtkomliga. Fast de borde avskedas på stående fot. Utan avgångsvederlag eller fallskärmar. Tankefigurer är tankedemoner. Vi är fångna i oss själva.
Beuys insåg det. Och förstod att det måste till minst sagt finurliga medel för att tränga igenom och komma bakom. Han tvingades bli mer innovativ än någon tidigare konstnär.
Beuys gärning: en livslång appell, en hyllning till och ett försvar för den skapande, det vill säga fullt ut levande människan. Den tog sig således många uttryck, han var konstnärligt häpnadsväckande påhittig: i aktioner, mer konventionella konstverk, pedagogik, samhällsengagemang. ”Vi är revolutionen!” Beuys: en enmansrörelse, oförtröttlig kreativitetsmaskin.
Hela tiden hans energiska påminnelse om det vilande underskottet i oss, handlingsunderskottet. Vi agerar inte fullt ut, vi håller tillbaka handlande. Det finns mycket mer vi kan göra. Vi ligger onödigt lågt, beskär oss, vingklipper vår bästa längtan.
Enligt Beuys allmänna, anarkistiska och öppnande konstnärsbegrepp finns det inga amatörer eller passiva betraktare: alla är vi konstnärer. Skapande varelser. Det är att svika oss själva att enträget försöka att inte vara det. Det största sveket av dem alla: självförnekelsen. Förnekandet av vår egen storslagenhet. Det borde kallas självmord och förbjudas i lag. Människan måste vakna upp till sig själv och den hon kunde vara.
Vi måste sluta med vår kontrarevolution!
Att leva borde vara som att köra speedway
Blott Sverige svenska juniaftnar har …
Ljuvligaste junikväll i Orionparken, Hallstavik i Roslagen … Lätta moln, blott enstaka tussar på sommarblå himmel. Förväntan i luften som man nästan kan ta på: kollektivt hålls det andan, gemensamt väntar vi på att det äntligen skall börja. Skri från fiskmås som i ensamt majestät seglar över arenan.
Atmosfären är alltid vänskaplig och sympatisk på speedway. Inga supporterklubbar som ryker ihop. Inga, firmor, ultras, huliganer och värstingar äntrar och intar läktarna. Åkarna uppträder som borna gentlemen: hälsar artigt på varandra och publiken, visar alltid upp god sportmanship. Inga fula tag, inget gnäll. Nästan aldrig. Protester mot domslut, ojusta undanträngningar, är avvikelser, inte norm.
Till den goda stämningen mellan åkarna, de behandlar varandra mer som artiga och hjälpsamma kolleger än bittra motståndare, bidrar att de kör för mer än en klubb. Så nästa gång de råkas, kanske de rentav kör för samma. Det innebär att man i ”bortglömda” orter på vischan som Hallstavik, Målilla, Gislaved och Kumla erbjuds möjlighet att se de yppersta världsstjärnorna köra. Man måste inte nöja sig med att se dem i TV. Man kan se dem live och komma dem nära inpå.
Första heatet närmar sig, sorlet dämpas men bara lite. Spänningen stiger, alla väntar på att ridån skall gå upp. Strax defilering till pampig marschmusik, presentation av aftonens ryttare, samt information om vilka som är strukna. Alla åskådare följer med i programbladet, penna till hands. Rospiggarna, som tyvärr parkerar sist i tabellen, mot Piraterna från Motala. Hos de senare återfinner man Antonio Lindbäck, som av privata skäl varit borta från banorna en längre tid. Och det har ryktats om att han skulle sadla om, inte komma tillbaka till speedwayen.
Denna juniafton i det sommarfagra Roslagen kör Antonio strålande, med ett mod och självförtroende som aldrig förr. På banan står han ut - i varje heat han kör. Ingen uppträder med en sådan auktoritet, är så närvarande, så klistrad vid banan. Det slår gnistor om honom. Han är sammanbiten och koncentrerad på det som skall göras. Han blir Piraternas i särklass bästa poängplockare denna kväll. Banans störste ryttare. Antonio är tillbaka - ingen tvekan om saken!
I högtalarna, ödesmättat och utan pardon: ”Två minuter kvar till start. Två minuter.” Det stinker bränsle. Motorerna varvas upp. Publiken, strax under 3 000, speedway är faktiskt en av de största sommarsporterna i Sverige, stortrivs och myser i solen. Det vinkas med piggarnas fanor och tutas i plasttrumpeter, ställs fram vatten till medföljande hundar, vissa förutseende nog utrustade med hörselskydd. Många i publiken har kommit till arenan på motorcykel. Utanför vändkorsen trängs de blänkande, välputsade kvällen till ära, hojarna med varandra. Harleys med stödhjul och andra.
Vi har med oss rallarmackor: stekt falukorv och stekt ägg på Skogaholmslimpa. Inmundigar dessa sittande på medhavda tältstolar. Vi har placerat oss nära starten, där också målgång sker, vid första kurvan. Mycket medvetet vald plats.
Den korta sträckan fram till första kurvan: där avgörs mycket av loppet. Avgörande metrar, som ofta inte kan tas tillbaka. Här kopplas greppet och hänger man av, drar försmädligt ifrån och lägger bakom sig. Kommer man efter i starten, blir det svårt att hämta upp. Man riskerar få agera Följa John utan att kunna ta sig förbi. Startar man i ytterspår gäller det att blixtsnabbt och dödsföraktande skära in och lägga sig framför dem som haft en mer gynnsam startplacering. Därför är det fullt ös och inget annat som gäller, så fort starttejpen åkt upp.
Till skillnad från tävlingar utomlands saknas de mycket lättklädda damer som vickande på stjärtarna i åtsmitande slacks och vridande på paraplyer, spatserar i höga klackar framför förarna inför varje heatstart.
En ny värld öppnade sig!
Länge förknippade jag i min stora okunnighet, och ovilja att ta in nya grejor, speedway med vrål, oväsen och ingenting mer. Allt sig utspelandes under enfaldens stjärna. Motorsport hade aldrig tilltalat mig. Jag hyste enorma fördomar mot dem som sysslar med sådant. Motornördar med tom blick och oljekanna i nypan. Brumbrum, inget mer. Fanns inget mer att hämta i speedwayen. Som barn hörde jag talas om den ryktbare ”Varg-Olle” Nygren som körde för Vargarna från Norrköping. Men till skillnad från dem jag höll ögonen på, och läste om på tidningarnas sportsidor och i bildtidningen Se, företrädesvis fotbollsspelare och boxare, någon enstaka friidrottare, väckte det inget större intresse hos mig. ”Sump-Hugo” och Lennart Risberg hade jag koll på. ”Julle” Gustafsson och Bosse Högberg. Stickan Pettersson och Dan Waern. Gasellen Wilma Rudolph.
Namnet Ove Fundin svischade förbi, utan att skapa något intresse. Speedway var en stängd sport för mig. Jag hade inte tillgång till koden, som mina samhällsvetenskapliga kolleger skulle säga.
Mitt liv är livet före och efter speedway. Nja, det är att ta i … Men med speedwayen hände ”det” och en ny värld öppnade sig. En sen lördagskväll en sommar i Nordjylland ser jag, det bara råkar bli så, speedway i TV: Grand Prix från Köpenhamn. Idrottsparken, där det alltid är mycket publik och häftig stämning. En av de bästa arenorna för speedway. Danskarna älskar speedway. Deras duktiga förare kniper medalj på medalj och har permanentat sig i världstoppen.
Jag råkar bara slå på TV:n, utan att veta att man utsänder speedway. Så plötsligt, utan att jag kan förklara hur det gick till, är jag biten och förlorad. Ingen återvändo, det bara sa klick. Speedwayen hade drabbat mig, som livsförhöjande upplevelse slagit mig knockout.
Plötsligt händer något och jag kan inte förklara varför det sker. Jag stelnar till i fåtöljen kommer på mig själv med att sitta som klistrad vid rutan. Följer djupt koncentrerad det som sker, skruvar upp ljudet för att förhöja, speedway skall upplevas på hög volym. Hämtar ett block för att skriva upp poäng och följa den fortlöpande ställningen.
Segraren i varje heat tilldelas tre poäng, tvåan två, trean ett poäng och fyran noll. Fyra ryttare i varje lopp, svarar mot att det är fyra varv. Olika färg på hjälmarna - röda, blå, vita och gula - gör det lätt att följa åkarna under heatet. Inget onödigt krångel. Speedway gör sig inte finare än vad som krävs.
Åkarnas namn tar sig in i interminnet och stannar kvar. Namn jag aldrig tidigare överhuvudtaget noterat: Jason Crump, den rödhårige australiensaren. Niki Pedersen, Danmarks nummer ett, suverän. En cirkusartist med sin balanskonst. Andreas Jonsson, en av de allra bästa av våra tappra, blågula hjältar. Hans Andersen, dansk, pigg. Fredrik Lindgren, på väg mot den absoluta toppen. Greg Hancock, USA, som kör för Rospiggarna och lojalt gjort det många säsonger, lär väl så småningom stå staty mitt i Hallstavik.
Och som jag skall komma att se live vad det lider. För efter den avgörande lördagskvällen, när det bara sa klick och speedwayen och jag blev ett tu, har det blivit att åka till olika arenor för att se tävlingar på plats.
Speedway live är en gastkramande på-huden-upplevelse, som man inte kommer i närheten av när man ser det i TV. Jag går aldrig på teatern. Men jag älskar speedway. Det är hundra gånger bättre än teater. Den begränsa(n)de formen är tilltalande för den som älskar begränsningens utmaning: fyra varv. Det är allt. Mer har man inte på sig. Som att skriva en text och bara ha 2 000 tecken till sitt förfogande. Man kan inte bre ut sig, slarva och spilla med orden.
I speedway har du heller inga marginaler, inget extrautrymme. Man tar ut svängarna, men det sker mycket tuktat och välbalanserat.
Det gäller att hela tiden vara observant och på sin vakt, inte slappna av och tappa sin närvaro på banan. Inte ens en sekund. Allt händer blixtsnabbt och man måste slå till som en kobra närhelst man har chansen: upptäcka och läsa de luckor som förr eller senare öppnar sig under loppets gång. Gyllene erbjudanden, aldrig kommer de åter. Ögonaböj sticka i väg utan att tveka. Våga ta de risker som krävs, den gudarna älskar tar risker, för att ta sig förbi. Även när ”materialet”, underlaget, är sörjigt och halt.
Inga långbänkar eller defensiv taktik på en speedway-bana. Inget fisklir. Man har inte den tiden på sig. Man kan inte gå ut på banan och lugnt tänka att man skall spela 0-0, som i fotboll.
Det vilar något ödesmättat över speedway, leda finns inte. Det är intensitet som gäller: varje sekund, varje decimeter på banan, brinner.
Speedway är det som sker i det snabbt förbiilande ögonblicket. Där och ingen annanstans bor dess hemlighet.
Livet är inte, ingen redan framräknad summa av dagar och nätter, inget på förhand oss givet. Livet skapas, genom oväntade dragningar på isen, eller åkandet i plötsligt uppdykande luckor i ett speedway-heat. Fyra varv har vi på oss. Ingen tid att vänta och se, släppa ifrån sig initiativet, bli frånåkt. Livet väntar inte, ger oss inte en rad chanser så där utan vidare. En efter en.
Så …
Lev!
Medan du lever.
Slut.
Gert Nilson
Artikelnummer: A0102
Författare: Gert Nilson
Titel: Åtta hus och kök
Innehåll:
Textens ungefärliga omfång i A4-sidor: 4 sid.
Texten författad år: 2009
Tidigare publicerad
Läs mer (tips):
Besöktips annan webbsida:
Copyright: © Gert Nilson, 2009.
Åtta hus och kök
- Vi åker inåt landet, sa Edvard. Varför inte Borås? Där finns det i alla fall giraffer.
- Borås … Hur kul är det? sa Yvonne. Lite längre bort tycker jag.
Edvard satt tyst en stund och sedan sa han:
- Har du varit i Hjo?
- Neej, sa Yvonne. Men strax norr om, vid vattnet. I Karlsborg.
*
Hjo är inte precis en stad som man brukar passera när man tar sig från Göteborg till Stockholm.
Edvard hade sett och upplevt Vättern enbart från dess östra sida. Dels från motorvägen mot Stockholm som slingrar sig norr ut strax intill Vättern, dels nerifrån Gränna och på båten över till Visingsö. Det fanns folk som menade att den ön hade magiska kvalitéer.
Som ung hade Edvard faktiskt utvecklat en egen teori om Öland. En gång för ganska länge sedan hade Öland varit en del av nuvarande Vättern. Men en dag med ovanligt kraftig under- och överjordisk vitalitet kastades Öland högt upp i luften och damp så småningom ner i havet utanför Kalmar.
Vätterns och Ölands konturer var enligt Edvard mycket lika. I stort sätt identiska.
*
- Ska vi ta Hjo då?
- Gärna för mig, sa Yvonne.
- Okej.
*
Tre timmar senare körde de in i Hjo.
Det var en stad med nästan bara trähus, alla målade i sällsynta kulörer, gatorna var breda och bilarna var sällsynta. Nere vid Vättern, i en långsträckt lummig stadspark, låg stadens Vandrarhem i en stor sekelskiftesvilla från kurortsepoken.
Yvonne och Edvard checkade in och hela huset med sina 47 bäddar stod till deras disposition. Högsäsongen hade ännu inte kommit till Hjo. Först nästa väcka skulle sommarlovet bryta ut.
Men stadens bästa restaurang var öppen och befann sig tjugo meters gångväg från vandrarhemmet.
Före middagen tog Yvonne och Edvard med sig en Hjo-broschyr och gick in i den lummiga parken utmed Vätterstranden. De gick söderut mot piren där S/S Motala Express skulle ligga och spruta ut vit ånga mot skyn.
Strax öppnade sig grönskan och innanhavet blev synligt. Sandstranden bredde ut sig och även Hjos strandbad.
På gräsmattan strax ovanför sandstranden stod nio hus på rad, alla stora välbyggda badhytter.
I mitten fanns en något större hus med väggar i en blå nyans och med tälttak i mörkröd plåt, med fall åt fyra sidor, som upptill avslutades med en stor vit trästav.
På höger sida, men även på väster sida, stod först två gula badhytter, och därefter två gröna. Även dessa hade röda tälttak och i mitten en vit stav som pekade rakt upp i himlen.
Alla husen stod uppställda på ett rakt led. Husen var kanske två meter djupa och något mindre breda, och avståndet mellan husen var nog också två meter.
Husens dörrar vätte alla mot havet. De hade säkert stått där och sett ut över Vättern i hundra år. Och varje år nymålats om våren.
Tre flickor med röda baddräkter stod ute i vattnet och spanade mot Vätterns motsatta strand. Då och då sprätte de kvällskallt vatten på varandra med små glada tjut.
Edvard stod tyst. Yvonne stod nästan lika tyst.
- Vackert, sa Yvonne.
- Ja, sa Edvard.
*
Tidigt nästa morgon gick Edvard efter frukosten ensam ner till badet och de små badhusen. Inga badare var ännu på plats. Han vandrade mellan husen. Han rörde dess väggar och öppnade en och annan dörr och tittade in.
Vissa hus tycks ha ett egenartat liv. De nio husen på stranden levde i hög grad. Solen och vattnet gjorde dem gott.
Edvard satte sig ned på grässluttningen bakom raden av hus. Tankar kom, och kom åter. Här skulle han kunna bo. Tillsammans med Yvonne till exempel.
Eller rättare sagt … Varför bor man inte så här … Två personer till exempel …
Den ena disponerar fyra små hus och den andra de övriga fyra små husen. I det större mitthuset kan de två sova tillsammans, eller ha som gemensamt, kombinerat kök och matsal. Det senare blir nog bäst. Var och en av de två disponerar så fyra små hus var.
Edvard tänkte högt: en hus där jag kan sitta och skriva, ett andra hus där jag kan läsa och höra på radio och prata med folk på nätet eller levande besökare, ett tredje rum där jag kan ha min verkstad, ett fjärde rum med dusch och toa och badkar och kläder och ting från när och fjärran … och i de fyra andra huset bor den andre … och i mittköket lagar vi mat och äter tillsammans för det mesta … och här har man havsutsikt från alla nio husen, om man vill …
Alltså, en säkert ganska ovanlig bostadstyp, i varje fall i Sverige. Vill man inte ha alla husen på en lång rad, så kan man ju placera dem i en cirkel. Med en trädgård i mitten och stolar och bord för utomhusliv i värmen. Eller ha det lite större huset i cirkelns mitt, som mat- och allhus.
Om man är fler än två vuxna, en skara barn till exempel, då kan dessa få helt egna hus att växa i. Räcker det inte med nio hus bygger man lätt ännu ett, eller köper på närmaste byggshop.
Detta, tänkte Edvard, är ett hus för framtiden. Eller?
Undrar om Yvonne gillar den här idéen?
*
Nästa dag tog de bilen och åkte mot Göteborg.
De åkte vägen som följer Vätterns västra strand söder ut.
Och de hamnade i Gate.
Där fann de en präriebisonfarm och ett fjärilsmuseum.
Slut.